TURNÉKALENDER

Kände det igår, fick en del väldigt hatiska mail efter sopandet av glas på gatan. Gick in på Flashback imorse och såg retoriken (hatar siten men där ser man ganska klart hur människor som vill ha enkla svar tänker).

Med rötterna i en förort utanför Kristianstad, under en tid där missbruket, outbildningen, tron på staten som en fader som skulle rädda alla men tappade hälften, rev hål i själen på många, övergav dem, så vaknar nåt i mig igen. Lite som när jag efter några år i Stockholm och vår bransch insåg att de som var uppvuxna här, i stan, med föräldrar eller kontakter, de hade så många minnen av att de varit med i tv, på radio, som statister på en scen, nära någon som skrivit manus till nån, kanske var barn till kända profiler, eller bara var barn som visat framfötterna och kunnat gå på en faktisk audition.

Minns en fest då jag skulle försöka förklara för en person att för oss utifrån, vi som såg Språka på Serbokratiska och Beppes Gonattstund i en liten stad på vischan, så var SVT och allt som kom därifrån från rymden, typ. Det enda man kunde göra var att skicka teckningar dit, SVT, 105 10 Stockholm. SVT, 105 10, månen.
Så långt bort kändes det. Att vi barn skulle kunna ha en chans att medverka i nåt program fanns inte på kartan. Och då hade ändå Svante Thuresson, som vi umgicks med, en roll i Svenska Sesam. Med Lill Lindfors. Pappa hade jobbat med båda. Trots det fanns inte en möjlighet inne i våra huvuden att ens sitta med som publik i Dagens Boktips. Att vara med i stora tidningar eller magasin. Eller på film. Sånt händer bara kids i storstäder. De som växer upp med det verkar tycka det är helt normalt. Vilket det är för dom. Men det finns en stor skillnad där. Lantisarna vs de infödda. I stort och smått.

När jag läser nedan blir jag ledsen, men jag förstår också. Fast jag glömt. Så som nedan känner många. Urbaniseringen, utarmningen av landsbygden, polariseringen. Välbeställd kulturelit. PK folk. ”Och ingen jävel bryr sig om oss, affärer stänger, folk flyttar, vägarna lagas inte. 3 månaders väntetid för psykisk ohälsa. 1 år om man har anorexia, vad ska vi göra? Det är förjävligt”.

Ja det ÄR det. Och jag börjar se med mina andra, gamla ögon. De ögonen som inte gjorde precis allt för att komma bort, ögonen som inte skulle hem till Södermalm, upp till Stockholm, till vilket pris som helst, för där hade varit lycklig tid för familjen. För där fanns musiken och drömmarna. Jag ville inte ha dom gamla ögonen med mig hit. Till Garbo. För jag kämpade som en jävel för att komma hem. Jag tycker själv jag gått genom rätt mycket eld, att jag jobbat hårt och att jag förtjänar min plats här, i mitt liv, som jag skapat åt mig själv. Och så är det nog. Visst kan jag förtjäna det. Jag tycker så.

Men jag får inte glömma de där ögonen, ögonen som såg de som inte hade driv, inte kunde kämpa av olika anledningar, där tyngden och mörkret av tidigare generationer ligger fast som ett klister över allt. Ögonen som blir övergivna, som tycker att det är förjävligt hur dom kunde bli bortglömda när Sverige hade lovat. Jag glömde dom nånstans innan Markaryd och E4:an. Men idag såg jag dem igen. I min inkorg på instagram. På Flashback.
Visst. Jag kan göra det enkelt och säga: idioter, dom är ju helt slut, gå på mig för att jag sopar glas med Frälsis, fuck it!
Men, det är ju skitsorgligt. Och jag förstår dem lite. Inte deras ord och hat, men reaktionen.

”Där står hon med en sopkvast och tror hon ska rädda världen med sin JÄVLA PK humanism som låtsas att alla får vara med! Helvetes artisthycklare som vill ha klick och bekräftelse för att sälja”.

Ja. Jag kan se hur dom ser. Och jag kan också förstå tänket. Men blir så ledsen, för människor som skriver så, som hatar så. Dom är ledsna. Och jag är ledsen för att det ska behöva vara så här. Tänk om alla fick ha två par ögon. Minst.

Tänk om det inte är en kamp mellan det onda och goda, som vi alltid fått lära oss i film och religion.
Tänk om vi alla har allt inom oss. Gott och ont. Och att vi måste välja hur vi ska vara. Och att det är en process som pågår hela livet.

Vi är alla det fina. Och ”klägget som måste betala”. Beroende på vilka ögon vi ser med.

Dock glömmer jag aldrig vem jag är och vad som gällt för mig. Skulle aldrig lita på att någon annan, ens en institution som staten, ska ta hand om mig. Såg hur det gick för min pappa. Jag tar hand om mig. Är glad att jag kan det.

Med mitt trejde ögonpar, de stenhårda, kan jag tycka det är ett ”cheap trick” att bli bitter och förbannad för att det inte blev som man tänkt sig i livet och därför bestämmer sig för att hata allt och alla med kraft lika stark som den styrka det krävts att ta sig igenom en utbildning eller en stor livsförändring. Vi bor i världens bästa land. Är inte lägsta kasten i en by i Indien. So get at grip för fan.

Men som sagt. Många ögon krävs. På alla.

Läs mer

Ängel i snö (Kyrie)
Skriven, producerad, arrangerad och mixad av: Pernilla.
Text av Pernilla och Sixten Dregen.
Keyboards, wurlitzer, klockor, chimes, shaker, tamburin: Pernilla
Gitarrer: Fredrik Rönnqvist
Bas: Jerker Odelholm
Trummor, percussion, handklapp: Mikael Häggström
Mastrad av: Chris Gehringer på Sterling Sound N.J.

OM PERNILLA

Pernilla Andersson är en av våra mest folkkära och turnerande artister, som förutom att hon flera gånger blivit Grammisnominerad som årets kompositör, årets artist samt singer/songwriter även driver skivetiketten Sheriff Records. Hon startade 2019 vårdupproret och därefter Pernilla Andersson Dregen stiftelsen som ska ge en röst till de som inte kan prata för sig själva. Pernilla var också med och finansierade samt verkade som mentor vid Mentorsutbildningen på Musikhögskolan i Stockholm, som verkar för en mer jämställd musikbransch.

Pernilla Andersson född i Stockholm, uppvuxen i Hässleholm och Kristianstad. Driver skivbolagsetiketten Sheriff Records som bland annat gett ut Titiyo, Svante Thuresson och Staffan Hellstrand. Som producent utmärkte sig Pernilla genom att år 2000 vara den första kvinnliga producenten på ett majorbolag då hon producerade Svante Thuressons album ”Nya Kickar”. År 2013 tilldelades Pernilla Sir George Martin Music Award som utdelades personligen av Sir George Martin.

2021 tog Pernilla emot Olle Adolphson stipendiet, utdelat av Musikaliska Akademien. Motiveringen löd: ”Pernilla är ett musikaliskt naturbarn i producentkostym av utmärkt snitt. Om Monica Zetterlund kallades ”ett lingonris i coctailglas” så är Pernilla Andersson ”en gullviva i ett whiskyglas”.